Unitedbloggen

Morgen börjar alltid på smid med något jobbigt eller tråkigt, men denna dag var det annorlunda..

Att bege sig ut i skogen för löpning tillsammans med alla smid 1or kommer bli som en vana. Det blir alltid något litet skratt, någon får andnöd, eller så spyr man nästan..

Det är inte alltid så att dessa pulsklockor fungerar och då blir vissa arga (Linn Andersson) men man fortsätter att springa ändå. När man sedan vet att man lever och pulsen fortsätter blir man så glad att man inte riktigt har koll på var man sätter sina fötter.. eller skridskor. Med världens fall av lycka ser man Linn Andersson ligga där med jord på tröja, byxa och ben, blod som rinner och lite småtårar i ögonen. Är det glädje tårar för att hon vet att pulsen fungerar eller är det tårar för att hon just skrapat upp benet? Det fick man nog aldrig reda på...


Med en massa glädjetårar för att Linn lever..

Milia tyckte någon annan skulle skriva så jag tog över för ett inlägg..!

/ e'lundberg såklarre!